Att säga att detta känns som ett slag i ansiktet låter mest som en dålig ordvits. Det var inte jag som blev halvt ihjälslagen i det där trapphuset, och det är såklart brottsoffret som förtjänar all vår medkänsla idag. Den smärta vi känner när våra förebilder och idoler sviker är av en annan sort än den smärta som orsakas av trubbigt våld mot huvudet.

Senast för några veckor sedan nämnde jag DITT namn på frågan om vilken kändis jag skulle vilja äta middag med. Jag lyssnar fortfarande ibland på din debutplatta som jag fick i julklapp när jag var 13. Jag kan ännu idag låtarna utantill. På senare år har jag följt dina radio- och TV-program och tyckt att “det där är en stabil kille med koll”.

Du kan glömma den där middagen.

Denna långvariga bojkott hade såklart sin upprinnelse i det nationella trauma som fotbolls-VM 1990 innebar. Istället för att bli förbannad på Hysén och grabbarna valde jag att, i ett slags utslag av en 12-årings version av dolkstötslegenden, skylla fiaskot på befolkningen i ett litet U-land på andra sidan jorden. I skolan hade vi under någon temadag om FN eller liknande fått lära oss att hela världen bojkottade Sydafrika. Bojkott skulle hädanefter bliva min musik.

Att bojkotten höll i sig i hela 18 år ska inte förklaras med att jag varit en väldigt rabiat Costa Rica-hatare under denna tid. Det är nog mer så att Costa Rica är ett bekvämt land att bojkotta. Det är relativt lätt att framleva i vardagen utan costaricanska varor. Lättare än om man skulle bojkotta typ animaliska produkter eller liknande. Någon enstaka gång fick jag dock stå upp för mina ideal. Bland annat en gång i mitten av 90-talet då föräldrarna köpt bananer från Costa Rica, vilka jag naturligtvis vägrade äta.

En bit in på det nya seklet så kände jag förändringens vindar blåsa. Mycket hade hänt sedan 1990. I och med Sovjetunionens och Jugoslaviens fall fanns det många fler länder att hata, länder som förtjänade min ringaktning mycket mer. Jag proklamerade att min bojkott av Costa Rica skulle upphöra den dag Sverige besegrat deras landslag i en fotbollslandskamp.

Första möjligheten dök upp inför VM 2006 dit båda länderna kvalificerade sig. Lottningen i december 2005 blev dock en besvikelse för de försonliga delarna av min person, ty lagen lottades till olika grupper. Nästa chans gavs i januari i år då en vänskapskamp avhölls på bortaplan, djupt inne i Costa Ricas djungler. Ett B-betonat svenskt landslag lyckades återupprätta den svenska äran efter 17½ långa år genom att ta hem segern med ett mål mot noll. Min bojkott var formellt över. Först idag, den 27 maj 2008, gick jag emellertid på allvar över i en ny era av förståelse och försoning, genom att käka en fredens banan från Costa Rica.

Jag vill dock med bestämdhet påpeka att detta inte påverkar mina bojkotter av Folk å Rock (sedan 1996) och Wasabröd (sedan ca 2003), vilka fortgår med oförminskad styrka.

“Mina vänner var i Peking och allt jag fick var den här sketna boken.”
Nej skämt åsido. Jag är väldigt rörd och tacksam över min present från Kina: Mitt eget ex av Maos lilla röda. Den ska jag sätta igång med så fort jag är klar med Da Vinci-koden…  

Genial video!

En av de mer kända halvtidsshowerna var den 2004, när Janet Jackson visade ena patten. Enligt de som vet sänds Super Bowl sen dess med några sekunders fördröjning för att moralpolisen ska kunna dra ur sladden ifall nån skulle få för sig att upprepa bedriften. I natt får vi dock se Tom Petty.

Mitt eget starkaste Super Bowl-minne är från 2002. “Where The Streets Have No Name” är en av de bästa låtar som någonsin skrivits och ges här, i ljuset av tidens fasaväckande händelser, en helt ny innebörd. Hela framträdandet är en enda lång rysning. Det är så vackert, så mäktigt, trots allt.

[youtube n13CU-NvPMU]

Andra bloggar om: Super Bowl, Amerikansk fotboll, U2

LANDSFADERN VÄLJER SINA SVENSKA FAVORITER 2007

01. Irene – By Your Side
02. Kristian Anttila – Vill ha dig
03. Säkert! – Vi Kommer Att Dö Samtidigt
04. Johan Hedberg- Grammisgalan
05. Elias and the Wizzkids – 24
06. Sambassadeur – Subtle Changes
07. Florence Valentin – Upp På Sociala, Ner På Systemet
08. Adam Tensta – My Cool
09. The Tough Alliance – First Class Riot
10. Juvelen – Watch Your Step
11. Familjen – Det Snurrar I Min Skalle
12. The Tough Alliance – Looking For Gold
13. The Mary Onettes – Slow
14. Club 8 – Jesus, Walk With Me
15. Sambassadeur – Final Say

Framsida
Baksida
Insida 

Lite kommentarer då för omväxlings skull:

Redan i maj utsåg jag “A New Chance” till årets skiva, vilket kanske var något förhastat. Det är en ruggigt bra platta, men jag slutade lyssna på den fortare än jag hade förutsett. Två låtar tar vi med här, nämligen “hitsingeln” First Class Riot, samt Looking For Gold, som är ännu en i raden av lyckade remakes från den gamla demon. Min ursprungliga favorit från plattan var The Last Dance, men jag kan nu tycka att den är lite för “tunn” i produktionen. Denna kritik kommer då från en man som faktiskt får fjång av de balla ljuden på New Waves-EP:n.

Familjen var cirka en millimeter från att komma med på 2006 års favoriter, med Hög Luft, som dök upp som singel där mot slutet av året. Den föll bort till förmån för Unarmed Enemies, bland annat eftersom jag redan hade med två instrumentala låtar på samlingen. Jag hade även nån slags idé om att låturvalet skulle peka fram mot det kommande året och där kan man ju lugnt konstatera att jag var helt fel ute. Grym platta, som dock inledningsvis inte helt levde upp till mina högt ställda förväntningar. En av årets mest minnesvärda konsertupplevelser för övrigt.

Jesus, Walk With Me har jag pratat om innan. Club 8:s bästa låt på ett decennium, från ett i övrigt helt okej (men inte mer än så) aaalbum. 

Trevlig comeback, eller vad man ska kalla det, från Florence Valentin. Gött att se att karln skakat den välkända dissen av sig för att nu florera i folkliga sammanhang och underhålla pöbeln.

Juvelens Watch Your Step var väl det närmaste en sommarhit jag kom i år.

Utmärkelsen ’årets skiva’ får slutligen gå till “Migration”. Två spår inkluderar vi här: Fabulösa singeln Subtle Changes samt Final Say, som passande nog får avsluta vår lilla årskrönika.

Sammanfattningsvis ett ganska Slow år. Besvikelsen över att The Radio Depts utlovade skiva uteblev var stor, men vi får helt enkelt glädjas åt att den förhoppningsvis är på ingång, precis som den CO2-inducerade vårvärmen. Ska man fortsätta skåda framåt så finns det även ett nytt album från Acid House Kings väntandes runt husknuten. Från mer inofficiella källor har jag hört att även Franke skulle vara på gång med nytt. Mina känslor inför detta rykte är minst sagt delade. Givetvis är det en händelse värd att räkna varje mikrosekund till, och det är nog ändå denna känsla som överväger. Risken att det eventuella nya materialet inte skulle leva upp till gammal standard och därmed sabba illusionen och magin är något jag får leva med helt enkelt. Om det nu är sant. Låtom oss dock bedja att så är fallet.

[youtube WCJp7A_nPIU]

Andra bloggar om: jul, julsånger, julmusik

Det är därför glädjande att MTV såhär 15 år senare tagit sig i kragen med programmet MTV Phaser, som faktiskt tidvis är riktigt sevärt. Idag hade man Johan Angergård som gäst och han snackade om sina band och sitt skivbolag. Han framstod kanske inte som världens mest medievana skivbolagschef, men vem har sagt att man måste vara medievan? Befriande att se. Med sig hade han även Karolina Komstedt, dvs andra halvan av Club 8, och tillsammans framförde de två låtar: Fabulöst vackra “Jesus, Walk With Me” från (det helt okej) nya albumet “The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming”, samt “Cold Hearts” från förra skivan. Storartat!

Här kan du (åter)uppleva framförandet av “Jesus, Walk With Me”. Lyssna, njut och låt dig röras till tårar av årets vackraste låt!