Landsfadern läser Landsfadern
“Mina vänner var i Peking och allt jag fick var den här sketna boken.”
Nej skämt åsido. Jag är väldigt rörd och tacksam över min present från Kina: Mitt eget ex av Maos lilla röda. Den ska jag sätta igång med så fort jag är klar med Da Vinci-koden…
April 5th, 2008 at 01:03
Okej, först tänkte jag “han är ironisk”, han skulle väl aldrig läsa kiss som Da Vinci-koden. Men sedan slog det mig att om du aldrig läser den blir du inte heller klar med den. Och då skulle du inte kunna hugga in på din lilla present, vilket skulle vara respektlöst med tanke på att din glädje inför den i så fall inte skulle vara äkta.
Så vad jag försöker få reda på är väl: läser du verkligen Da Vinci-kådden?
April 25th, 2008 at 04:18
Haha. Trodde att jag var sist i kosmos att läsa Da Vinci-koden, men när jag diskuterat saken med andra under själva läsningen har jag insett att det finns andra som inte läst den. Hursomhaver, så var det nog främst som allmänbildningsprojekt jag satte igång med den. Men hade väl ändå vissa förväntningar om att den skulle vara läsbar, givet allt snack om boken. I gymnasiet skulle vi vid något tillfälle skriva uppsats på temat ”böcker man läser bara för att ha läst dem”. Underförstått var det världslitteraturens svårlästa klassiker (typ antika grekiska nationalepos på vers) man syftade på och inte simpel underhållningslitteratur…
Ja, nog med ursäkter…
Da Vinci-koden är en litterär spya. Den är platt skriven och ibland rent pinsamt… hm, övertydlig är det bästa ord jag kommer på. Karln tycks inte ha någon tilltro till mer sublima berättartekniska knep och finesser, utan vräker på oss märkliga och fyrkantiga redogörelser för folks själs- och tankeliv med mera. Är detta någon form av berättartekniskt grepp, typ ”förstapersonsberättare med afasi”, undrar man?
Ska man ge den någon form av erkännande får det väl bli att den är enkelt och logiskt strukturerad, lite som äventyren med Farbror Joakim man brukade läsa i Kalle Ankas Pocket: Först hittar han kartan. Sen åker han till Sydamerika med Kalle och Knattarna och hittar lite ledtrådar som leder till templet. Där väntar en liten dust med von Pluring innan de kan lägga vantarna på skatten. Nånstans vill man ändå veta vad som ska hända, fast utan att känna något egentligt engagemang, varken för storyn eller för personerna. All inlevelseförmåga försvinner i kampen med att ta sig igenom dagcenter-prosan. Dock: Mitt i allt lallande dyker det upp vissa ”scener” som är skrivna med betydligt större skärpa än det övriga textblajet, nästan ”filmiskt”, som om killen hade Hollywoodmiljonerna i sikte redan när han pressade fram den bisarra intrigen ur rektum.
Nåväl. En miljon flugor kan inte ha fel: Bajs är gott! Fast ännu mer bisarrt än att folk gillar boken är kanske ändå att väldigt många tycks ha tagit den på allvar och tror att innehållet är sant.