Min relation till Canneloni Macaroni

En lördagkväll på vårkanten 1986: En betydligt yngre Landsfadern sitter bänkad framför TV:n för att delta i den obligatoriska lördagsritualen Razzel. För en knatte vars sprit- och brudintresse ännu ligger åtskilliga år in i framtiden är det grejer som Razzel-rebus med teckningstävling, Jon Blund och Razzel-robot som konstituerar en lyckad lördagkväll. Senare framåt kvällen får man via lottodragningen och limericktävlingen dessutom små skymtar av ett ännu ganska dunkelt vuxenliv. Limerickarna är ofta lite snuskiga. Det gör mig fylld av lust. Razzel är mer än ett underhållningsprogram; det är en del av socialisationsprocessen.

Just denna afton sker något extra minnesvärt. En man dyker upp i rutan och sjunger om spaghetti och pizza medan två fylliga kvinnor knådar deg och emellanåt brister ut i operaskrål. Jag blir fascinerad. Jag fattar inte riktigt vad det är som pågår, men jag fattar att det är stort. Händelsen växer under de följande åren, i likhet med Razzel självt, till episka proportioner i Landsfaderns medvetande. 

Snabbspolning cirka 20 år framåt i tiden: Familjen sitter samlad på julafton och julklappsutdelning pågår. De senaste åren har mina julklappar till syrran mest bestått av tråkiga köksattiraljer samt ett och annat presentkort på en CD-skiva. Så även i år. Jag vet dock att “Canneloni Macaroni” numera är syrrans favoritlåt och någon månad före jul hittar jag singeln på loppis. Denna slår jag givetvis in i ett paket och placerar under granen. Kan inte låta bli. Det blev en välsignad jul.

[youtube tbmVZMaSHTg]

One Response to “Min relation till Canneloni Macaroni”

  1. Alex Says:

    Du är ett språkligt geni.