Det svåra i att leva som man lär

Från de dimmiga småtimmarna under den gångna helgens festligheter minns jag en likaledes dimmig diskussion om det här med musik som man skäms för att man gillar. Ni vet hur det är. Man läser alla de rätta musiktidningarna och bloggarna. Man försöker vidga sina vyer genom att beta av alla “similar artists” på last.fm. Ibland beger man sig till och med bakåt i tiden för att upptäcka gångna decenniers hjältar. Man vet så väl vad man borde gilla. Lik förbannat finner man ibland sig själv tralla på nåt kiss som, likt de gyllene pölarna på badrumsgolvet, hamnat där det inte borde. Man står inför det välkända problemet att kartan och verkligheten inte alltid stämmer överens. Förvirring uppstår kring vilken av dessa båda man bör följa. Skamkänslor sköljer över en.

Oftast går det att ursäkta sig genom att hänvisa till att det musikaliska monstrum, som för tillfället antastar ens öra faller inom en eller flera av följande kategorier: Kult (“det är så dåligt så att det är bra”), nostalgi (“den här låten lyssnade jag på samma sommar som Sighsten Herrgård berättade att han hade aids”), Anders & Måns-parafernalia (svensktoppshits från 70-talet som man lyssnar på i ironiskt syfte) eller övrig sunkadelica. Ett bottenskikt av ofrivilligt omtyckt musik som man inte kan bortförklara finns emellertid alltid kvar; ett bottenskikt som man med olika metoder försöker undanhålla offentlighetens ljus.

Entré då för ens gode vän Alkohol. Man blir alltid extra öppenhjärtig när gamle Al är i faggorna. Såpass att man inte drar sig för att berätta alla sina mörka hemligheter enligt ovan. Man blir sin egen Judas, eller varför inte Bergling, när man delger alla som vill lyssna topphemlig information om vilka skivor som gömts längst bak i skivhyllan samt vilka artister man blockerat så att de inte ska synas på ens last.fm-konto. Vreden tänds i folks ögon. Likt Irans gay-hatande ayatollor greppar de efter stenar att kasta mot ens lekamen.

Skönt då att veta att man inte är ensam om att behöva hantera fenomenet. Självaste Hitler visade sig ha tid att bygga upp en skivsamling, trots att han förmodligen var ganska upptagen med krig och sånt. Anmärkningsvärt är att flera judiska musiker fanns representerade i skivsamlingen. Säga vad man vill om Hitler, men viss cred ska han ändå ha för att han lyckades bevara sin hemlis såhär långt efter sin död. Det kanske har något att göra med att hans alkoholvanor?