Olof Palme

Idag som så många gånger tidigare såg jag skyltmannen i Lund. Klockan tolv på dagen hittar man honom alltid utanför universitetshuset där han står och med regelbundenhet vänder sin skylt. Frugan hans är alltid med. Idag var hans skylt kanske mer aktuell än vanligt. Fick för mig att jag kunde delge min omgivning några av de väldigt subjektiva minnen och reflektioner jag har om Palmemordet.

För några veckor sen tittade jag med stort intresse igenom nyhetssändningarna från de första dygnen efter mordet på SVT:s öppna arkiv. Konstigt nog är de där sändningarna ungefär som jag minns dem, trots att jag bara var åtta bast då. Minns att jag steg upp före morsan och farsan för att kolla på “Godmorgon Sverige”, men att det var inställt pga mordet på Palme. Sen var den dagen förstörd. Man fick vänta i evigheter på barnprogrammen sen framåt kvällen. När de väl började minns jag att tanten i rutan förklarade att det berodde på “det tråkiga som hänt vår statsminister”. Den största besvikelsen var dock att “Razzel” blev inställt.

En grej som är kul att nämna är att jag faktiskt hade smeknamnet “Palme” i lågstadiet. Detta kom sig av att jag hade för ovana att springa omkring på skolgården och imitera Palme. Tydligen gjorde jag det ganska bra eftersom det här namnet blev ganska väl använt, särskilt bland barnen som var äldre än mig. Det första jag fick höra när jag kom till skolan måndagen efter mordet var någon som sa “Hallå, Feldt!”, i ett försök att ge mig ett nytt smeknamn. Några dagar senare skulle man ha tyst minut i skolan. Jag trodde att det räckte med att hålla käften i en minut, men tydligen skulle man stå upp också.

Farsan sparade Expressen från den 1 mars 1986 i många år. Han förvarade potatisar i en pappkartong i skrubben och tidningen låg över potatisarna. Rubriken var “Palme skjuten på öppen gata”.

Fantombilden minns väl alla, men ett tag efter att den publicerades så togs det fram ytterligare en fantombild som jag tror kallades för “Walkie-Talkie-mannen”. Denne Walkie-Talkie-man var faktiskt fruktansvärt lik min tennistränare på den tiden (bortsett från att tennistränaren hade en grav hockeyfrilla). Jag och min klasskompis Magnus startade en detektivbyrå och skrev ner en del misstankar vi hade, bland annat en massa bilnummer vars anknytning till tennistränaren vi nog inte hade kunnat leda i bevis så att det skulle kunna hålla i en rättegång.

I september 1997 var jag i Stockholm och såg Oasis i Globen. Då passade jag på att besöka mordplatsen på Sveavägen/Tunnelgatan. Jag har varit där en gång till sen dess.

Något man kan fundera över nu såhär när man ser SVT:s 20 år gamla nyhetssändningar är att alla partiledarna ger uttryck för sin bestörtning och sorg utom Lars Werner. Istället är det Jörn Svensson som får föra VPK:s talan i denna nationella kris. Vilket leder mig in på detta lilla poem som kanske förklarar varför det var på det viset:

“Alla partiledarna sörjde Palme utom Lars
För han hade tagit för många glaasch”