The Songs That Made You Smile

För längesen läste jag en intervju med Nixon-Roger på nätet. En av frågorna var vilken låt som var mest betydelsfull för honom. Det kanske inte helt oväntade svaret var “There is a Light That Never Goes Out”, men Roger var noga att påpeka att de låtar som är mest betydelsefulla för en inte nödvändigtvis behöver vara de man tycker är bäst. Det är en bra poäng och jag håller med.

Sportbladets läsare har nyligen utsett “Alla vi” med Friends In Need (det vill säga Dr Alban, Tomas Brolin, Björn Borg och Mattias Frisk) till tidernas sämsta sportlåt. Frånsett att jag anser att en “sportlåt” snarare är en låt som handlar om sport mer än att det nödvändigtvis måste vara en låt som framförs av idrottsmän, så håller jag med om att det är en riktigt, riktigt usel låt. Icke desto mindre har den genom åren varit en väldigt betydelsefull låt för mig. Anledningen är såklart att den alltid plockas fram då det är partaj på gång och man är på gott humör och omgiven av vännerna. Tror även att “Alla vi” i en eller annan form varit med på alla utlandsresor jag gjort sen 1999. I somras hittade jag ett promoex av “Alla vi” i Skivessets källare. Den blev en väldigt uppskattad present.

Sen kan man inte bortse från alla anekdoter man kan dra om låten. Till exempel den föraktfulla blicken jag fick av skivförsäljaren när jag köpte skivan. Eller reaktionen på skivköpet som jag fick från en tjej som jag var lite förtjust i på den tiden. Eller det faktum att Dr Albans skivbolag Dr Records själva köpte upp en massa ex av plattan via bulvaner för att få upp den på singellistan. Eller den legendariska presskonferensen vid releasen där Björn Borg svarade “Alla har vi ju bröst och stjärt” på frågan om det inte var för mycket bröst och stjärtar i videon.

För mig är det så jävla lätt att älska “Alla vi”, trots alla dess brister. Det är ungefär samma kärlek man känner för kassa idrottare från nån ö i Söderhavet som uppmärksammas varje gång det är OS. Det är en spya till låt, men den får mig att le.