Kassettfrossa

Hittade en japansk sajt som har titeln Cassette Jam ’05. Jag är inte så bra på japanska så jag fattar inte vad det står, men bilderna talar ganska mycket för sig själva. Det är helt klart en slags hyllning till det inspelningsbara kassettbandet. Säkerligen hundratals bilder på kassetter .

Sajten fascinerar mig på många olika sätt. Dels är det intressant att en enda “grundform” kan designas på så många olika sätt och ges så många uttryck. Det blir uppenbart att kassetten även är en image-pryl. Dels är det slående att det är en produkt som på så otroligt kort tid nästan helt utrotats från marknaden. Bara för några år sen investerade jag ett par gånger årligen ganska betydande belopp i kassettinköp. Nu gör jag inte det längre. Tror inte att jag köpt några kassettband på den här sidan millenieskiftet.

Men det som fascinerar allra mest är att jag fortfarande känner igen de olika typerna och modellerna av kassettband som jag spelade in på då för 5, 10, 15 eller 20 år sen. Det här igenkännandet är såklart också kopplat till den musik man lyssnade på då och de tankar och känslor man gick omkring med i skallen på den tiden. Nostalgitripp brukar man väl kalla det för.

Här följer några utvalda kassettminnen ur Landsfaderns liv:

Bild

De första kassettbanden jag ägde var av denna typ. Jag fick dem i julklapp tillsammans med en bandspelare som gick sönder samma julhelg. Jag har faktiskt kvar inspelningarna jag gjorde den julaftonen. Bland annat mobbar jag syrran rätt hårt och vägrar låta henne tala in på bandet.

Bild

Jag minns att jag köpte ett 4-pack med sådana här kassetter på Domus när jag var 9 år nånting. Man fick med en skitful, mintgrön nyckelring som det stod “Maxell” på.

Bild

Såna här band hade jag några stycken av. Minns att de kändes “sladdriga” och liksom bara andades dålig kvalitet. Jag spelade in melodifestivalen nåt år på just ett sånt här band. Jag gjorde även en speciell inlaga till fodralet med bilder på artisterna som jag klippte ut ur tidningen. Jag tycker förresten att det är coolt att bandet heter “Acme”.

Bild

I slutet av nian åkte vi på klassresa till England. Jag köpte två heminspelade band med obskyr jungle-musik av en snubbe på Carnaby Street. Detta var våren 1993 och jag skryter fortfarande ibland om att jag var en av de första i Sverige som lyssnade på jungle (även om jag inte fattade att det hette jungle förrän senare). Det var just såna här blåa Maxell-band, fast 60-minuters. Båda banden hade inlagor i psykedeliska färger.

Bild

När jag började gymnasiet i Malmö minns jag att flera klasskompisar hade såna här kassettband som det stod “Track” på. Jag tror att det var en fabrik i Malmö som tillverkade dem. Läste nån artikel i Sydsvenskan för nåt år sen som handlade om den fabriken.

Bild

Sådana här 100-minutersband började jag köpa i mitten av 90-talet, dels för att spela av CD:s men även för att spela in konserter. Jag köpte även 120-minuters som ju passade helt perfekt för att spela in konserterna från “P3 Live”. Man fick plats med ett entimmesprogram per sida. Man fick ta det försiktigt med 120-minutersbanden, eftersom de var tunnare för att all bandlängd skulle få plats på spolen.