Maskeringsförbud

Idag har regeringen lagt ett förslag om maskeringsförbud vid demonstrationer. Jag kände att det kunde vara läge att damma av ett debattinlägg jag skrev i våras rörande den här frågan. Länk till regeringens pressmeddelande: Maskeringsförbudet stärker demonstrationsfriheten. Mitt inlägg handlar om regeringens förra förslag, om vilket man kan läsa här (pdf-fil), men jag ser inga skäl att se annorlunda på det nya förslaget. God läsning!

Den svenska regeringen har nyligen kommit med ett lagförslag om att det ska bli förbjudet att maskera sig om man deltar i demonstationer. Huvudargumentet är att ett sådant förbud skulle göra det svårare för människor att begå brott såsom skadegörelse och dylikt i samband med demonstrationer. Lagen skulle gälla med en del undantag. De som har goda skäl att maskera sig vid demonstrationer skulle få fortsätta att göra detta. Det gäller exempelvis personer som har anledning att tro att de eller deras närstående skulle kunna utsättas för repressalier i sina hemländer om de blev igenkända i ett demonstrationståg. Ett annat uppenbart exempel är människor som protesterar mot nazister och dylika aggressiva och intoleranta samhällselement.

Mitt syfte med detta inlägg är att försöka visa att ett förbud enligt lagförslaget ifråga bryter mot en moralisk rättighet som alla medborgare har, nämligen rättigheten att utöva fri opinionsbildning. Jag ska främst göra detta genom att relatera frågan till vad Ronald Dworkin har att säga om (moraliska) rättigheter i sin artikel ”Taking Rights Seriously”.

Jag menar att man kan göra en analogi mellan rätten till fri opinionsbildning genom att delta i demonstrationer, och rösträtten. Rösträtten får väl närmast betraktas som en juridisk rättighet, men jag ser den i det här fallet som en representation av en moralisk rättighet som medborgare i ett samhälle har att styra sig själva; denna moraliska rättighet kan ta sig olika uttryck i olika samhällen. På samma sätt som det råder valhemlighet, dvs. att man har rätt att vid val (såväl som annars) behålla sin politiska hemvist för sig själv, bör demonstranter ha rätten att uttrycka sina åsikter utan att behöva få sina identiteter röjda.

Mot denna analogi kanske någon invänder att en person som demonstrerar med maskering döljer sin identitet men inte sin åsikt, medan en person som på väg hem från vallokalen tillfrågas om vilket parti han röstade på, men vägrar svara, döljer sin åsikt men inte sin identitet. Den senare uttrycker dock sin åsikt i och med att hans röst räknas, och han har alltså, precis som demonstranten, dolt sin identitet men inte sin åsikt. Analogin håller således, med skillnaden att demonstranten kan missbruka sin rätt att dölja sin identitet på ett sätt som personen på väg hem från valurnan inte kan. Mitt syfte med analogin är att försöka övertyga den som omhuldar idén om valhemlighet att denne även bör omhulda rättigheten för demonstranter att maskera sig, givet att det går att visa att den skada som åsamkas samhälle och privatpersoner till följd av maskerade demonstranters härjningar är irrelevant som argument då man diskuterar moraliska rättigheter.

Dworkin menar att rättigheter kan liknas vid ”trumfkort” som står över samhällsnyttan och vars uppgift är att skydda individens intressen. Han nämner särskilt två saker som rättigheter har till uppgift att skydda. Det första är människans värdighet, en idé som härstammar från Kant och som handlar om att det finns sätt att behandla människor på som inte är förenligt med att se dem som sant mänskliga. Det andra är jämlikhet i fråga om ”freedom of decision” (beslutsfrihet). Samhället bör se till så att om några individer i ett samhälle har beslutsfrihet, så bör alla individer ha samma frihet, oberoende av effekterna på det allmännas bästa. Dworkin fördjupar sig inte särdeles mycket i idéerna om människans värdighet eller om jämlikhet, men anser att den som menar att medborgare har rättigheter måste acceptera idéer liknande dessa. I en fotnot som berör detta resonemang utvecklar han sig dock lite grann. De skäl man har för att betrakta värdighet och jämlikhet som viktiga värden kan vara av olika art, till exempel utilitaristiska. Utilitaristen kan hävda att största möjliga nytta i långa loppet uppnås genom att vi försäkrar oss om att människor alltid behandlas jämlikt och med värdighet och att vi aldrig låter nyttoskäl motivera brott mot den principen. På så sätt kan man grunda en teori om rättigheter på utilitaristisk bas. Största möjliga nytta uppnås genom att tillerkänna människor moraliska rättigheter, eller kanske snarare genom att behandla dem som om de hade dessa rättigheter. Dworkin ser inga motsättningar i detta. Att säga att en människa har en rättighet gentemot staten är endast meningsfullt om denna rättighet är nödvändig för att skydda hennes värdighet eller jämlikhet.

En vanlig uppfattning då det handlar om människors rättigheter är att statens uppgift är att balansera samhällsnyttan mot individens rättigheter. Att göra ett övertramp på individens rättigheter ses som ett lika allvarligt misstag som att ge individen ”för stora” rättigheter och därigenom göra uppoffringar på samhällsnyttans område. I idealfallet lyckas man hitta den gyllene medelvägen mellan rättigheter och samhällsnytta. Det är troligen så regeringen har resonerat bakom sitt lagförslag. Denna uppfattning är felaktig, enligt Dworkin. Givet vad som sagts om rättigheter är det en väldigt allvarlig sak att trampa in på en människas rättigheter. Det innebär att man behandlar henne som mindre av en människa än och mindre jämlikt än vad som är tillbörligt. Inskränkning av rättigheter går inte att väga upp, ens med väldigt stor samhällsnytta. Utifrån detta resonemang grundar jag min tes om att ett förbud för demonstranter att maskera sig är orättfärdigt. Man använder samhällsnyttan som motiv för att inskränka människors moraliska rättigheter, och det är ett klart otillräckligt motiv enligt min mening. Jag ifrågasätter på inget sätt att förbudet kan medföra mer gott än ont om man skulle utvärdera det utifrån rent utilitaristiska premisser. Polisen kan i kraft av lagen gripa maskerade demonstranter innan de eventuellt sätter igång med att krossa skyltfönster eller sätta eld på bilar. Ett förbud skulle på så sätt antagligen bespara både samhället och enskilda näringsidkare betydande penningbelopp, samt göra gatorna säkrare, med allt vad det innebär. Jag menar dock, i likhet med Dworkin, att det är värt att offra allt detta till förmån för individens rättigheter.

Mot detta skulle en förespråkare för förbudet invända att det inte alls är fråga om en avvägning mellan samhällsnytta och rättigheter. Bilägare har en rättighet att inte få sina bilar uppeldade, affärsinnehavare har en rättighet att inte få sina skyltfönster krossade av maskerade vandaler osv. Det handlar alltså om en avvägning mellan olika individers rättigheter och man menar att de rättigheter man vill skydda är mer centrala än rättigheten att demonstrera maskerad. Mer generellt sagt vill man skydda majoritetens rättighet att få de lagar, som i god demokratisk ordning antagits, efterlevda.

Jag vill först och främst invända mot den avvägning som görs. Att slippa få sin egendom förstörd är givetvis viktigt för alla människor, men då man betänker att det förmodligen är en ytterligt liten del av skadegörelsen i dagens samhälle som kan skyllas på maskerade demonstranters framfart, inser man att det är något konstigt med avvägningen, särskilt som demonstrationsrätten är central i en demokrati. En dylik avvägning är dock alltid mer eller mindre subjektiv och det går troligen att i lika mån kritisera den avvägning som jag gör. Mer övertygande är emellertid Dworkins tes att efterlevandet av samhällets lagar inte kan rättfärdigas av att en människa (i vårt fall affärsinnehavaren vars skyltfönster krossats) har en personlig rättighet att så sker. Lagar rättfärdigas av att en (förmodligen) bred majoritet gemensamt beslutat om den i sitt intresse. Det handlar återigen om att rättigheter står över andra samhälleliga nyttigheter. De lagar som personer kan hävda att de har en personlig rätt till att de efterlevs är de som skulle vara rättigheter även om de inte vore lagar. Givetvis finns det sådana lagar, men jag anser inte att de lagar som förbjuder skadegörelse kan räknas dit.

Jag anser att de argument jag har presenterat ovan övertygar och utgör ett klart underkännande av de skäl som kan anföras för en lag som förbjuder demonstranter att maskera sig.