Malmöfestivalen

Jag ser Malmöfestivalen lite som festivalernas motsvarighet till uppsamlingstenta. Det har ofta blivit att jag gått dit för att se saker som jag av olika anledningar har missat i andra sammanhang. Förra året fick jag t.ex. äntligen se Bad Cash Quartet som jag till mitt stora förtret missade i Arvika en gång i tiden, till följd av sexuella utsvävningar i tältet.

Malmöfestivalen har sin egen fenomenologi. Vissa saker ser man då och endast då. Berusade farbröder i kostym som åker buss en gång om året och inte fattar att man inte kan betala med en femhundring, för att ta ett exempel. Eller de där Maradona-look-alikesen som säljer fågelvisslor, för att ta ett annat.

I år såg jag främst fram emot att få se Lady Saw, som ställde in sin spelning i Roskilde 2004. Minns att jag traskade genom lera och skit i vad som kändes som evigheter för att få se henne, bara för att upptäcka att Macka B hade ersatt. Det var en klen tröst. Förra lördagen tog jag dock plats längst framme på Mölle 1 och fröjdade mig duktigt. Man får väl ändå säga att Lady Saws låtmaterial bjuder på både vin och vatten. Basen är stabil dancehall, men med dragningar åt både rootsreggae och, vad värre är, åt r’n'b-hållet. Jag blev dock ofantligt imponerad av henne som artist. Hon lyckas kombinera sin kaxighet med en stor portion humor och även ett visst djupsinne. Det var jäkligt kul att se när hon läxade upp den vite snubben ur publiken som hon ansåg dansade dåligt på scen. Nu grämer jag mig rätt rejält över att jag själv inte hade mod nog att kliva upp på scenen när en av dikesvakterna erbjöd mig. Jag hade troligen dansat lika dåligt (aaaningen bättre kanske!) och jag kan inte tänka mig nåt coolare än att bli uppläxad för att man dansar kasst genom att bli tagen bakifrån av Lady Saw. Det var längesen jag skrattade så mycket på en konsert.

Fröjdesamt var det också att se Johnossi som jag missade på “för-Roskilde” i år. Underligt nog spelade de inte i det stora tältet. En stabil spelning som rockade feding! Det känns alltid tryggt att se band som har en seriös publik som önskar B-sidor som extranummer. Stillsammare men minst lika bra voro Anna Ternheim samt Jens Lekman och hans damorkester. Jag undrar om det hänt mer än en gång i sommar att Jens Lekman fått höra vitsiga antydningar om en annan välkänd göteborgare med en damorkester.

Festivalens sista kväll ägnades åt Svenska Akademien och The Raveonettes. På Akademien hamnade jag förhållandevis långt fram bland en massa högstadieungdom. De som gnäller över spelningar utan åldersgräns vet inte vad de snackar om. Det finns inga som röjer på konsert som kidsen! Det var inte förrän mot slutet av spelningen då jag begav mig bakåt i tältet som jag fattade hur sjukt många det var som kommit för att se dem. Det var såklart en grym spelning, fast det går inte att komma ifrån att det är med blandade känslor som man ser sina favoriter bli “folkliga”. Jag minns att jag såg dem tre gånger 2002, alla gångerna under betydligt blygsammare former än nu. Och de spelningarna kommer jag att minnas långt efter att jag glömt denna. Det känns mer exklusivt när kreti och pleti inte fattar grejen liksom. Jag tror att det bor en elitist i alla som tar sitt musikintresse på allvar.

Raveonettes såg jag för andra gången i sommar. I Roskilde snackade de engelska mellan låtarna, i Malmö danska. Jag kan inte sluta förundras över hur coola och snygga de är. Låtarna är lika coola och snygga de, nån slags garage-förklädd tidig 60-tals-pop. Namnet The Raveonettes verkar för övrigt ansluta till den perioden. The Ronettes var ju nån slags “girl group” från den tiden. Jag vet att Happy Mondays släppte nån EP med titeln “Madchester Rave On”, men den kopplingen känns relativt långsökt.

Det var ett bra program i år. Sannerligen en succé att flytta musiken till Mölleplatsen! Nu behöver man inte ens röra sig inne i stan om man inte vill. Nämnda berusade farbröder i kostym, såväl som andra mindre roliga bekantskaper, är ett minne blott till följd av detta exempel på positiv segregering. Det tycker jag verkar bra för framtiden!