Northern Uproar

Jag har köpt skivor som en galning på sista tiden. Det lindrar rastlösheten något. Mången back har genomrotats de senaste veckorna. En del fynd gör en riktigt nostalgisk. Hittade EP:n “Livin’ It Up” med Northern Uproar för fem spänn på Skivesset häromdagen. Tankarna flög tillbaka till våren i trean i gymnasiet när jag gick och köpte deras EP “From a Window” och satt helt lyrisk på min kammare och spelade den om och om igen. Detta var 1996 och Manchester var den ballaste platsen i kosmos. Jag minns hur extremt hypade bandet var i tidningarna och hur de utpekades som självaste Oasis arvtagare på britpopens guldtron. Killarna var typ 16-17 bast när de slog igenom. Hur många minns Northern Uproar idag? Jag köpte deras album senare och faktiskt även deras andra platta som kom nåt år därefter, men ingen av dem gjorde mig sådär lyrisk som den där EP:n.

Skivan innehåller förutom titellåten tre spår: “Stonefall”, som känns som ett bra exempel på Northern Uproars lite mer “punkiga” approach till det som oftast kallas britpop; “Goodbye”, en stillsammare låt som bandet sedermera (betydligt mer proddad och med ett instoppat stick) återanvände på sitt andra album; samt “In My World”, som är klassisk lättlyssnad power-rock’n'roll (om det nu finns nåt som heter så).