Roskilde 2005

Såhär års brukar jag göra en privat minitopplista över de bästa akterna på sistlidna Roskildefestival och maila ut den till de närmast sörjande. Nytt för i år är att topplistan även sprids till offentligheten. Så håll till godo. Här kommer, varsågod!

1. The Hidden Cameras
1. Brian Wilson
3. Interpol
4. The Raveonettes
5. Kent

Dött lopp alltså mellan Kamerorna och Brian! Båda imponerade storligen och gjorde festivalens i särklass bästa insatser. Men de gjorde det utifrån vitt skilda premisser. Brian är en legend, en gigant som jag beundrat sedan mina tidiga tonår. Och precis som Messias så uppfyllde han sina löften genom att leverera en enastående hitparad som ingen annan av akterna på årets Roskilde skulle kunna toppa. Idel klassiker samt en och annan mer oväntad 70-talslåt. Lite oväntat också kanske att han inte körde nåt från sin “nya” Smile-platta, förutom välkända “Heroes and Villains”.

Hörde att Brian Wilson beskrevs som “tragisk” från visst håll. Det är en åsikt som jag kanske kan ha viss förståelse för om man inte känner till hans bakgrund och inte har någon relation till hans musik sen tidigare. Då ser man troligen bara en något förvirrad farbror som lirar med sitt band. (Det var lite underhållande att se honom nästan springa av scenen för att tömma blåsan.) Men för ett troget fan som jag var det en högtidsstund. Man fattar nu hur Moses kände sig när han klev upp på Sinaiberget och träffade Gud. Jag tror för övrigt aldrig att jag sett så hög medelålder på en Roskilde-spelning tidigare. Unga och gamla förenades i sin kärlek till det musikaliska geni som Brian Wilson är.

Hidden Cameras å sin sida var ett band som jag endast hade halvkoll på sen tidigare. Hade några låtar på datorn och kände till deras ungefärliga livsstilsinriktning. Deras spelning var riktigt, riktigt, riktigt bra.

Sen blir det svårare. Interpol lät ungefär som på skiva. Inga direkta avvikelser på den punkten. Men eftersom skivorna är grymma så är en plats på listan självklar. The Raveonettes var duktigt coola. Ett “snyggt” band så att säga. Jag tycker förresten att de inte så lite låter som mina gamla favoriter Jesus And Mary Chain. Kent slinker in på femteplatsen trots att jag inte alls blev särskilt impad av dem.

Håkan var bra som alltid, men jag blev ändå lite besviken på honom, ty han var inte ens hälften så bra som senast jag såg honom. Samma sak får väl sägas om Kent. Inom den elektroniska sfären höll John Digweed bra klass.

Sen är det det där med stympade konserter. Det lilla jag såg av Le Tigre var extremt bra tyckte jag, men jag såg bara tre låtar eller nåt, så det känns inte motiverat att ha med dem på listan. De får bli bubblare istället. De hade troligen intagit tredjeplatsen i annat fall. Placerar även Sonic Youth som bubblare. De är bra, men lite för konstiga för att jag ska uppskatta dem till fullo.

Sammanfattningsvis får jag säga att årets festival höll en jämn och hög klass. Vi sken alla ikapp med solen! Så här i efterhand grämer jag mig lite också för att jag inte gick och kollade på The Tears. Till sist vill jag ge ett ge ett grymt stort tack till de två tyska tjejer som bjöd mig på Dumlekolor nån gång strax efter Dungen, natten mellan lördagen och söndagen. Warm thanks to the two German girls that offered me some Dumles the night between Saturday and Sunday!

Bild
Landsfadern bibehåller sin anonymitet på East.

One Response to “Roskilde 2005”

  1. Brian “Jahve” Wilson at Landsfadern Says:

    [...] Bland det första jag skrev här på bloggen var en genomgång av mina upplevelser på 2005 års Roskildefestival. Festivalens höjdpunkt var spelningen med min husgud Brian Wilson, vilken jag i mitt omtöcknade och glädjerusiga tillstånd bland annat beskrev på följande målande sätt: “Man fattar nu hur Moses kände sig när han klev upp på Sinaiberget och träffade Gud.” Och guess what!? Det är återigen dags för Moses att kliva upp på berget. Den 18 juni kommer nämligen Brian med band till KB, Malmö, och en förväntansfull Landsfadern finns i publiken. Jag drömde förresten i natt att jag såg Brian på stan. Han kom ut från ICA med sina matkassar och jag sa: “Mr. Wilson, I’m your biggest fan…” Sedan kom jag av mig och tappade bort orden. Brian log mot mig. [...]